Det kom en dag när jag tröttnade på att bara skriva blåljusnyheter. Larmet kom in klockan 18.30. En 45-årig man är anhållen och misstänkt för grovt rån.
Lysrörslampan dinglade ovanför mitt huvud och jag visste att jag inte skulle få se solen, om jag inte släpade mig ner till Luleälven på lunchen.
Jag hade inte skrivit skönlitteratur på tio år. Tio år. Jag som jämt brukade skriva. Jag måste testa, tänkte jag och tog tjänstledigt. Jag kom in på två skrivkurser och fingrarna brann. Orden rann ur mig. Ja, jag hör hur det låter - klyschigt och banalt. Men det var så det var.
Det bästa var att jag kände mig lyckligare. På riktigt. Min hjärna, som ofta går på högvarv, fick äntligen vila. När jag skrev slapp jag analysera människors mimik, människors tonläge. Jag slapp ta in hela världen. Istället fick jag bygga en egen. Vilken frihet. Vilken total frihet.
Jag skrev och missade att äta frukost. Jag skrev och missade att äta lunch. Solen gick upp. Solen gick ner. När fredagen kom längtade jag efter måndag.
Kanske strömmade orden ur mig för att jag gick till botten av mig själv och skrev om det som brände så mycket när det väl hände mig. Kanske var det för att jag fick vältra mig i min ständiga längtan till skogen. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte får gå tio skrivlösa år till.